Det finns inte ett isolerat svar på frågan hur det var möjligt att mörda över sex miljoner judiska människor. Vi behöver ställa oss flera frågor och svaren bör oroa oss. En första fråga som fungerar som startpunkt för vårt sökande är: Varför judarna? 

Förföljelse av den judiska gruppen har en lång, brutal historia och har sitt ursprung i det medeltida kristna Europa. Det var en jude som förrådde Jesus, frälsaren. Under 1800-talet bildades nationalstater och antisemitismen tog nya former. Judarna ansågs inte tillhöra nationen, tvärtom var de gränslösa och gick inte att lita på. Myten om judarnas strävan efter världsherravälde föddes. Det nazistiska folkmordet på 1940-talet utgör en tragisk klimax i antisemitismens historia, men trots det lever stereotyper av “juden” vidare. Historiker beskriver antisemitismen som ett ”bakgrundsbrus” i Europeisk kultur som kan väckas hos breda lager, tänjas och formas efter olika politiska syften. 

Värderingar styr människors tänkande, attityder och agerande. Därför behöver vi förstå nazisternas världsbild. Nazisterna såg på historien som en kamp om liv eller död mellan raser. Den farligaste rasen av alla? Juden! Majoriteten av tyskar var inte nazister, men många delade uppfattningen att judar var ett problem och bidrog - aktivt eller indirekt – till att förverkliga folkmordet. Många tyskar gynnades när de kunde ta över judisk egendom – husgeråd, kläder, lägenheter och företag. I ockuperade länder samarbetade lokal polis och lokala myndigheter för att förverkliga den slutgiltiga lösningen av “judeproblemet”. De människor som på olika sätt bidrog till att genomföra folkmordet var många - inte få. 

Hur var
Förintelsen möjlig?

Tre viktiga författare

Här vill jag kort redogöra för tre författare som har påverkat min syn på Förintelsen och som gett viktiga bidrag till förståelsen av folkmordet. Det finns självklart många fler viktiga och betydelsefulla tänkare som bidragit till och skrivit om detta ämne.

Christopher Browning

I sin bok “Helt vanliga män. Reservpolisbataljon 101 och den slutgiltiga lösningen i Polen.” redogör historikern Christoffer Browning vad som drev en tysk reservpolisbataljon att mörda judar i Polen 1942 till 1943. Browning visar att männen kom från arbetarklassbakgrund och att den nazistiska ideologin spelade en mindre roll för att de deltog i mördandet. Browning argumenterar för att andra faktorer vägde tyngre, som officerarnas auktoritet, grupptryck och att männen upplevde att de inte hade något val. Olika faktorer gjorde det möjligt för männen att distansera sig från offren. När de förhördes inför en rättegång i Tyskland kände de inget personligt ansvar, tvärtom såg de sig själva som offer. Reservbataljon 101 sköt 38 000 människor och deltog i deportationer av 45 000 människor till gaskamrarna i Treblinka 

Zygmunt Bauman

I sin bok “Auschwitz och det moderna samhället” diskuterar sociologen Zygmunt Bauman hur Förintelsen var möjlig ur ett samhällsperspektiv. Bauman hävdar att moderna fenomen som industrialisering, läkarvetenskap och byråkrati möjliggjorde Förintelsen. Det var avgörande för när och på vilket sätt folkmordet förverkligades. Jurister skapade definitioner av vem som var en jude. Administratörer registrerade och upprättade personakter. Tjänstemän upprättade deportationslistor, skrev föreskrifter och rapporter. Ingenjören ritade gaskammare och förbränningsugnar. Läkare valde ut vilka som var lämpliga för arbete och vilka som skulle dö. Revisorn gjorde bokslut av värdet på stulen egendom.

Det var en typisk byråkratisk process som syftade till att lösa det judiska problemet som det definierades av den nazistiska staten. När nazisterna slutligen tog beslutet att mörda den judiska befolkningen i Europa mobiliserades hela det tyska samhällets kapacitet. I den moderna byråkratin kunde människors expertkunskaper och engagemang mobiliseras och personlig moral reduceras till att endast göra sitt jobb på ett skickligt och effektivt sätt. 

Timothy Snyder

2016 publicerades Timothys Snyders bok ”Den svarta jorden. Förintelsen som historia och varning” på svenska. Den bärande tesen i boken är att Förintelsens genomfördes utan större motstånd i de stater som ockuperades två gånger, först av Sovjetunionen, därefter av Nazityskland. Genom den dubbla ockupationen upplöstes mänskliga band och lojaliteter mellan medborgare och statens institutioner. Det skapade ett större handlingsutrymme för nazisterna att genomföra folkmordet. Den som vill förstå Förintelsen bör inte i första hand besöka Auschwitz, som Snyder anser skymmer Förintelsens historia, utan istället besöka avrättningsdikena i Baltikum, Belarus eller Ukraina. Folkmordet var möjligt därför att staternas institutioner hade slagits sönder, inte en gång, utan två gånger.