Pedagogiskt
förhållningssätt
Att besöka Förintelsens minnesplatser är ett psykologiskt arbete. Vad menar jag med det?
I mötet med platserna och de människor som drabbades av nazisternas utrotningspolitik tvingar vi oss se och att erfara för att tolka, smälta och acceptera det som hänt. Förintelsens minnesplatser är djupt tragiska och äger en stark känslomässig laddning. När vi bearbetar våra känslor på plats når vi djupare insikter och utvecklar en förståelse vad Förintelsen var för något och hur det realiserades.
Det är mänskligt att identifiera sig med offren och deras totala utsatthet, men det ger ingen kunskap om förövarnas beteende. Vad motiverade dem? Vilka mekanismer och drivkrafter möjliggjorde folkmordet? Det är med andra ord viktigt att utgå från olika aktörers livsöden och vittnesmål - både förövare och offer – när vi söker svar på våra frågor. Det innebär att resan kan vara psykologiskt tung och kanske behöver den vara det?
Under resan är deltagarna indelade i mindre basgrupper. Tanken är att man öppet ska diskutera frågor och erfarenheter på “fältet” i ett mindre sammanhang och stötta varandra i sin kunskapsutveckling. En grundläggande tanke är att vi kan bottna i våra egna livserfarenheter när vi försöker förstå hur Förintelsen var möjlig.
När jag reser med ungdomar skriver varje deltagare en loggbok för att dokumentera sin kunskapsmässiga och sociala utveckling. Det kan vara ovant för ungdomar att reflektera, men det är en viktig del av resan. En reflektion i loggboken kan helt enkelt handla om vad de känner och vad de tänker. På kvällen fångar vi upp de upplevelser och erfarenheter vi gjort i någon form som passar gruppen.