Förintelsen var den systematiska utrotningen av judar - män, kvinnor, barn, unga och gamla – i de territorier som kontrollerades av den nazistiska staten under andra världskriget. Det var ett storskaligt massmord som motiverades och drevs på av den nazistiska ideologin. Centrala delar i ideologin var en aggressiv rasism, en särskild version av antisemitism, förakt för svaghet samt en strävan efter att skapa livsrum åt det tyska herrefolket.

Folkmordet inleddes den 22 juni 1941 när Nazityskland invaderade Sovjetunionen. Särskilda insatsgrupper, Einsatzgruppen, avrättade människor, bland dem judar, kommunister, socialdemokrater, präster och lärare - vilka förklarats vara fiender till den nazityska staten.  

I slutet av 1941 anlades dödslägret Chelmno, nära Lodz i Polen. Judar mördades i lastbilar genom att leda kolmonoxid från lastbilens förbränningsmotor till lastutrymmet. Våren 1942 anlades tre dödsläger i östra Polen för att mörda resten av landets judar: Belzec, Sobibor och Treblinka. Här mördades människor genom kvävning i stationära gaskammare som kopplats till en dieselmotor. 

I mitten av mars, 1942, var 75 procent av Förintelsens offer vid liv medan 25 procent var döda. Ett år senare, i början av året 1943, var siffrorna de omvända: 75 procent av offren var döda och endast 25 procent var vid liv. 1943 avvecklades lägren i östra Polen, de hade tjänat sitt syfte, och Auschwitz-Birkenau tog över uppgiften att mörda de judar som levde utanför Polens gränser, främst Västeuropa samt Ungern. Under mindre än tre månader 1944, från maj till juli, mördades 440 000 ungerska judar i gaskamrarna i Birkenau.